Möjligheten till den Stora Medkänslan

Livet för hundra år sedan var mycket svårt eftersom familjen och våra samhällen i stort upplevde allvarliga personliga lidanden. Min mor var en av tolv syskon som överlevde barndomen och denna stora familj levde på ett litet jordbruk väster om Stockholm. En tillvaro som började före soluppgången och slutade efter solnedgången. Man cyklade fler mil om dagen till arbete och skolor. Det fanns inga riktiga medicinska faciliteter för de fattiga, än mindre någon prenatal avdelning på sjukhusen. 

När mina föräldrars generation talar om att ha många syskon, i många fall över 10, ställer vi frågan: ”Varför?” Ett svar brukar vara: ”Ingen TV!”. Men den mänskliga verkligheten handlade om att familjer hade många barn eftersom det fanns en så hög barnadödlighet. Förutom en högre frekvens av olyckor, sjukdomar som ledde till döden därför att ingen känd behandling fanns att tillgå, epidemier av flera slag.

En mor som förlorade sitt barn fick snabbt återgå till arbetet för att försörja hela sin familj. Många föll offer för vanliga sjukdomar som mässlingen, vattkopporna, röda hund som ibland blev livshotande sjukdomar. Tuberkulosen var relaterad till kvävande och smutsiga bostäder. Idag är denna sjukdom en ordinär hälsofråga. Avancerad medicin och teknik har gjort det möjligt att förlänga vår livscykel. 

Denna mycket sofistikerade medicinska kunskap ger en modern attityd: teknikfokuserad tinglighet. Tekniken tycks inte ha några gränser. Ju mer sofistikerade och intelligenta vi tycks bli, ju djupare tycks vi sjunka ner i mänsklig arrogans och svek. Hur sorgligt det är när vi får veta på TV att människan redan har förstört minst hälften av alla levande arter av växter och djur på jorden ! 

Vi skulle förvalta planeten enligt Första Mosebok. Men detta förvaltarskap har blivit vår girighet manifesterad. Som Jesus antyder är pengar roten till allt ont på grund av denna passion för ägande. Vi är uppenbarligen onda varelser i vår djupt rotade blindhet inför vad som verkligen kommer att föra oss till sann säkerhet och lycka. 

Modernt boende och modern levnadsstandard fått oss att tro att ”mer” gör oss bättre och lyckligare. Rikedom, makt, njutning och framgång är, som Laestadius uttryckte det, ”djeflar i hjärtegropen”. De är starka gifter, de bakomliggande orsakerna till vår blindhet för en autentisk, äkta mänsklig samvaro.

Är apokalypsen nära? Närmar vi oss slutet på människans existens? Min bror naturvetaren säger ibland: universum skulle må bra av att vi försvann ! Är den mänskliga sfären endast en mindre parentetisk fas i universums utveckling? Jag hoppas inte det. Hur dyrbart och sällsynt är inte mänskligt liv ? Hur mycket tycks inte Fadern älska att uttrycka sig i detta liv?  Hur svårt är det att vakna och anförtro sig till den Stora Medkänslan i Fadern? Låt oss inte missa denna möjlighet !

Allt i Faderns hand

Insikt i människans tillvaro — hur lever vi? Kan vi leva en existens rotad i Fadern?  Och bäras på ett ”hav av ljus”, som en maximerad vision av sig själv, av alla andra levande varelser och världen såsom den framträder i vardagen? 

Ja med Guds hjälp går det. Det som genomsyrar våra vanliga uppfattning om oss själva är en provkarta på djupa önskningar och fasthållanden. Denna medvetenhet i Fadern som Jesus lär oss, undanröjer på intet sätt sådana tankar. Men den gör att en känslighet växer för den oundvikliga partiskheten och snedvridningen i jagets perspektiv på allt.
Ett sätt att tänka som vi har och som ibland motiverar oss till handlingar med varaktig smärta för oss själva och andra.

Människor i allmänhet och jag själv i synnerhet är galen av passioner.  Vi försöker förgylla ”passioner” genom att beskriva dem som oskyldiga och vitala energier. Men girighet, hat, förvirring, lusta, ursinne, habegär, ilska — förstör alla vårt liv om vi är ärliga när vi ser på vad som händer.  Vi hatar det som inte borde hatas, vi försöker kringgå lagen om orsak och verkan för att slippa vissa följder; vilseledda av passioner och säkerligen också okunnighet, gör vi tokigheter vi inte ens tänkt på.

Bland dem som tar sig fram i denna värld och kastar sina nät i begärens hav gäller orsak och verkan. När vi ser hur vi skadar oss själva finns en spontan och välgörande skam. Många tycker illa om skam idag. Modern psykologi fördömer den. Men egentligen är skam igenkännande av den skada vi gör mot oss själva och andra. Vi skäms på rätt sätt när vi upptäcker detta.

Självförebråelse är en annan sida av samma sak. Vi förstår att vi kan göra bättre genom att ta emot Guds nåd och ständigt yttra Namnet. Att försöka med självkraften i det passionerade jaget fungerar inte längre. Vi förebrår oss själva att vi blivit lurade. Skam betyder: inte begå ytterligare ont mot sig själv och andra. Självförebråelse betyder: inte leda andra att begå ytterligare ont. Skam innebär ödmjukhet inför andra, självförebråelse att känna ödmjukhet inför Fadern i himlen i den akt av levande liv som vi nu lever. 

Personligt Självmedvetande

När vi är medvetna om Fadern som en existentiell bearbetning av Hans visdom och oändliga medkänsla varje levande minut vi andas, blir vi därmed också varse både Hans personliga existens i oss världen vi lever i som Hans domän. I varje ting, varje föremål, varje händelse, ser vi en ocean av medkänsla och kärlek. Hans obegränsade nåd omger oss och låter allt förändras, byta skepnad, återkomma och befinna sig i Hans hand. 

På mitt konfirmationsläger i Värmland 1964 gjorde vi en stor natt-hajk och satt under sommarhimlen vid lägerelden. De vuxna ledarna sjön ”He’s got the whole world in His hand…” och jag glömmer det aldrig. Kanske min första vision av Fadern, jag var endast 14 men livet hade redan hunnit ge mig många svårigheter. Att allt som sker låg i Hans hand var en underlig tanke som jag inte kunde glömma.

Jag förstod senare att denna tanke att Fadern har allting i sin hand är en medicin mot vad jag led av i mitt liv: begärens och passionernas ständiga uppstigande inom mig. Sådan var jag — girighet, hat, lust och förvirring uppstår helat tiden. Men i Fadern kan jag avstå från dem. Den grundläggande falskheten i passionen kan inte botas genom mina egna ansträngningar, hur självgranskande och reflekterande de än verkar vara, hur religiöst riktiga eller hur fromma mina handlingar tycktes vara.

Som en katolsk präst sa till mig: synden ser inte sig själv lika lite som ögat ser sig själv. Det är vad spontant manifesterar sig när vi lever i förtroende för Fadern, hur stapplande detta förtroende än är i början, som insikten kommer att Han verkligen har allting i sin oändliga medkänslas hand, utan uppdelning mellan subjekt och objekt. Som färjkarlen vid floden i Herman Hesses roman Siddhartha, förstår vi att allt är här där vi är. Faderns omsorg kan upptäckas i ögonblicket, i den ständiga förändring och ständiga återkomst som Fadern laborerar med. Ingenting går någonsin förlorat i Hans hand.

Det är verkligen sorgligt att jag och du som läser och alla människor sjunker ner i en enorm bottenlös mosse av begär och fasthållanden. Vi känner ingen spontan glädje ens över att komma närmare förverkligandet av sant förtroende för Fadern. Hur fult det är, detta vårt liv i hat och förvirring, lusta och begär ! 

Jag och du och alla människor är sådana att vi inte vet rätt och fel och kan inte skilja falskt och sant men ändå dömer varandra dagligen och anser oss ha rätt i vad vi gör. Vi saknar oftast kärlek och medkänsla, vi faller för berömmelse, kändisskap, status och små vinster över andra.

Jesus lär oss se detta och i tilliten till Fadern, genom ständigt bedjande,får vi tillgång till en dimension bortom vår vanliga egocentricitet. Genom sägandet av Namnet öppnar sig livet framåt lite grann i taget. Att låta andra ta plats i ens liv blir mer möjligt för oss, även när de står i smärtsamt eller komplicerat och antagonistiskt förhållande till oss själva. Vi kanske inte manifesterar stor medkänsla, men de små steg vi tar är på Faderns stig. Vi är på väg.

Jesu utgångspunkt när han undervisar oss är ”det nya förbundet”, det nya mottagandet av en verklighet som genomsyrar universum. Att Hans gränslösa kärlek finns i allt som sker, förändras och återkommer, är något som fyller hjärtan och sinnen hos alla varelser. Ja även berg, floder, växter, djur förlossas i Jesu förlösande av kärleken till Fadern. 

Denna nya medvetenhet möjliggör för oss att uppfatta tragedier i våra liv på ett sätt som inte ger sig naturligt. Vi måste försöka kasta loss från det onda i denna värld och att upphöra med att göra det onda värre med egna mörka tankar och handlingar. Kan jag denna dag avstå från lite mörker? Det är den väsentliga frågan. Med sägandet av Faderns namn i tacksamhet för varje minut kan det gå.

Kristen tro är så världsförnekande, kan vi höra sägas. Men att lita på den kraft som skapar allt är att se ljus i ett förtroende, vila i ett förtroende som övergår allt jordiskt. Detta är vad det innebär att förkasta världen och leva i sägandet av Namnet. Att inte kastas omkring på orsak-verkans-vågorna. Jesus berättar om sådden — orsak och verkan gör att utsädet faller lite här och där. Ibland faller det på växtliga ytor, ibland på mager grund, ibland på klippor. Det är händelserna efter orsak och verkan. Men allt vilar i Faderns hand och ingenting går någonsin förlorat.

Tecken på många år av sägande av Faderns Namn märks i hjärtat. I den djupa värme vi spontant känner för vänner, grannar, släktingar och kollegor —  detta är ett tecken på att avvisa världens mörker på rätt sätt. Människor som ser ner på andra och som talar illa om vissa, förtalar egentligen Faderns skapande. Vi bör inte hedra endast våra föräldrar, som den mosaiska lagen talar om i fjärde budet. Vi bör hedra alla levande varelser såsom Faderns egna. Bär vi någon illvilja mot några personer, vilka de än är, kan vi alltid säga Fader, låt mig inse att jag är här för att hjälpa dem. För allt är i Hans hand.

Eller som Titusbrevet säger i den läsning vi har på julafton: ”Ty Guds nåd har blivit synlig som en räddning för alla människor. Den lär oss att säga nej till ett gudlöst liv och denna världens begär….”

Vägen som hemmahörighet

Att ständigt sjunga Hans namn i största förtroende för vad Han är i oss. Detta är den grundläggande uppfyllelsen av Vägen, den som leder till det rena himmelska landet. Läser vi alla texter i NT på detta enkla sätt och alltid går tillbaka till Jesu egna undervisning, så som vi ser åtminstone väsentliga rester av den i evangelierna, kan vi förstå denna väg som ”perfekt”, vilket var vad både Jesus och Paulus kallade den.

Vägen är också vår hemmahörighet. Många missförstår Jesu tal om att han ingenstans har att vila sitt huvud här i världen. Det är en referens till den omkringvandrande läraren, såsom alla grekiska filosofer känner till den. Galileen var starkt grekiskt påverkat och i denna miljö rör sig Jesus. Men i tilliten till Faderns närvaro och löfte kan vi vila mitt i steget så att säga.

Faderns omfamnande av oss är också vår ”tillflykt.” Vi kommer utan Gud att förr eller senare vara uttråkade i en dynamik som omfattar allt vi gör. Som en kartusianmunk uttryckte det: Om vi inte lever med Gud, varför då leva över huvud taget?  Och erfarenhet visar våra liv utan Gud, dåtid, nutid och framtid. I sägandet av Faderns namn blir vi omorienterade, får en ny dynamik. Vi blir inbjudna till stor medkänsla, den som Fadern ständigt visar sig som i oss.

Den rena himmelska stigen leder in i framtiden mot ett liv efter detta. Men Jesus säger också: ”Det är på frukterna man känner igen trädet.” Varför? Eftersom denna insikt om Löftet sker helt och hållet genom Faderns kärlek och medkänsla. Den egna kraften kan plantera församlingar, starta missioner, producera omfattande teologiska insatser.  Men Inte perfekt upplysning, det som Jesus talade om när han sa att vi ska vara perfekta som Gud är perfekt.¨

Ingången till denna värld av Fadersvisdom som Jesus visar oss handlar helt om medkänsla. Kärlek till nästan är den avgörande händelsen. Detta är svårt eftersom det förefaller så självklart att ens egen vilja bör åstadkomma goda handlingar och förvärva dygd eller kunskap. Denna egenvilja förlorar här sin yttersta mening och framstår som avgränsad och falsk. Detta är vad som retar Nietzsche och många moderna ateister och framstår som ett stort svek. Istället vill man hävda det heliga i vilja till makt.

Istället för att på judiskt vis fastställa och driva sin egen självförbättring inför en stamgud, kommer ens existens att genomträngas av Faderns kärlek till varje levande och lidande varelse. I centrum hamnar istället Faderns visdom och medkänsla. Faderns ljuvligheter fyller snabbt hjärtat hos personer som anförtror sig Hans löfte och säger Hans heliga Namn.

Även personer djup diamantliknande trosvisshet i sinnet varken förstår eller vet hur man söker tillståndet av förtroende för Fadern. Den stora skatten av trons väsignelser fyller dem genom den Andra kraften. Av nödvändigheten som faktiskt tycks ligga i Guds behov av att älska oss, fast vi inte förstår det, är vi gjorda för att ta emot den högsta medkänslan. 

Utan att just kunna något förvärvar vi, ja ärver vi den stora glädjen i Hans omfamning. Den förlorade sonens metafor gäller alltid för oss. Detta är den upplysning som vi naturligt, om än smärtsamt, får erfara som förlorade barn, hemkomna till Faderns fest för att vi lever. Där man inte vet eller försöker förstå är Faderns vilja att vara i vårt vara uppenbar. Medkänsla fyller det nya räddade jaget och världen.

Vägen Jesus talar om

Jesu väg är inte att känna till mer judisk religion eller förstå teologin bättre än tidigare. Han visar på uppkomsten av ett nytt sätt att leva med Fadern, en transformerad medvetenhet om världen och om sig själv och andra i den genom denna samvaro med Fadern i bön. Han talar om att tro på Fadern och säga Hans Namn. Han producerar inte skrifter utan är främst intresserad av vårt inträde i himmelrikets existens. Det gör vi inte med visdom och skriftkännedom. 

Mycket av det Jesus säger i sina sentenser och liknelser är inramat av traditionella judiska termer och problem. Men allt handlar om den slutliga befrielsen från jordisk existens för att födas i himmelriket, något många kristna aktivister kanske missar. Men denna frihet att välja väg, att välja Faderns samvaro för att leva i Hans löfte om det himmelska landet, visar sig i våra pågående liv, inte i vår teologiska eller filosofiska kunskap om livet. 

Således är Jesu många hänvisningar till Fadern en inblick in i en ny medvetenhet som genomsyrar Jesu egen förtröstan på Fadern.  Vi måste börja med bönen han ger oss: Fader vår. Vi bör ta fasta på, inte alla orden och de olika underbönerna utan just adresseringen till Fadern. Denna adressering bör vara vår främsta dagliga aktivitet, ja vårt hjärtas liv.

Vi kan sedan titta på de olika indikationer Jesus ger av livet med Fadern. Faktum är att mycket i evangelierna kan förstås bättre som upprepade försök att tala från inriktningen på Jesu egen existens, genom hans enhet med Fadern, snarare än som uttryck för en lära och en viss tro. Jesus försökte förmedla till andra vad det är att leva i förverkligandet av helhjärtat förtroende för Fadern.

Om vi vill söka vägledning i att leva med Fadern hos Jesus måste vi överväga de alldeles för välkända passagerna i evangelierna. Tack vare att de är så kända blir de obegripliga för oss. Vi måste tillbaka till den stora enkelhet det handlar om: att ha förtroende för Fadern som älskar oss oändligt.

Sådan reflektion och sådant återvändande är ett sätt att sondera vad som är vårt perspektiv på frågor om hela vårt liv. Jesus ger oss inte främst principer, eller attityder och ideal, eller mål organiserade i en abstrakt system av läror, utan snarare aspekter av en existens byggd på samvaro med och förtroende för den allmedkännande Fadern. Några punkter i denna existens kommer här.

i. Att leva inom Faderns andliga flöde av medkänsla och infinit kärlek till oss

Jesus visar oss sin hemmahörighet hos Fadern och i sin undervisning ger han oss sin medvetenhet såsom en bearbetning av Faderns löfte till Abraham och som gäller oss alla.  Hjärtat och sinnet  hos en person som lever i tron på detta löfte befinner sig redan i det rena landet. Himmelriket är redan här, som Jesus säger.

Detta är den grundläggande hållningen. När jag som student på Uppsala universitet fick höra och läsa Hjalmar Sundéns behandling av Jesu undervisning, stod detta nästan chockartat klart för mig. Den chocken har inte gått över. 

Det framgår inte av Jesu undervisning, kan jag tänka, hur svårt det egna jaget har att välja samvaron med Fadern. Men detta visar sig i vardagen. Tillsammans med metaforen om syndafallet och de varningar Jesus ger kring att städa huset rent från onda andar, lär vi oss dock under livet att respektera denna svårighet, ja skräck, för jaget att gå in i Faderns famn.

Försvinner denna svårighet av sig själv? Knappast. Till sista andetaget återkommer behovet att bejaka och förstora ego-jaget. Men dessa krav kan bli som godartade tacklingar ! Varje gång de är på oss kan vi reagera automatiskt med bön. Det hjälper.

Jesu lära om att be Fader Vår

Vi kan enkelt säga att Jesus lärde oss en enda enkel bön: Fader du som är i himlen ! Sedan följer fler fraser, men den är starten och egentligen det centrala: Himmelske Fader!

Att bara yttra Namnet är just detta. Du himmelske Fader ! Det ligger ett stort TACK i denna enkla fras. Vi har fått varje levande minut av dagens ca 950 vakna minuter av Fadern. Det är lycka att vara medveten om detta, minut för minut. Hur blir man medveten om detta? Enklaste sättet är det Jesus ger oss. Bönen ”Du himmelske Fader ! Heligt är Ditt Namn !”

Genom att enfaldigt och vid alla tidpunkter säga Namnet i fullständigt icke-tvivlande förtroende är Jesu väg till Fadern, det han predikade och undervisade om men som nästan gått förlorat i den följande religionsbildningen och kyrkobildningen.

Jesus beskrev vägen till ”Födelse genom Namnet” kan vi kanske säga. Målet är riket och vägen är ”Vår Fader i himlen !” Detta är kanske inte i enlighet med den judiska och mosaiska religionen. Det kan därför kallas en uppgörelse med den religionen från Jesu sida, en andlig Ny väg, det Nya Förbundet.

Eftersom vi dras till Jesu Nya Väg enbart i kraft av Faderns löfte, kallas födseln i riket en effekt av den Andra Kraften. Denna väg är dock i enlighet med Löftet till Abraham som gavs innan den mosaiska perioden inträdde. 

Det är som om Jesus säger till oss: ni alla kännande varelser i alla länder, ni måste uppriktigt och med glädje anförtro er till Fadern, ta vara på er inre önskan att få födas i Faderns och mitt land, och ropa Faderns namn oupphörligen ! Han är himlens andedräkt för att använda en sångtitel av Amy Grant, hennes oförlikneliga ”Breath of Heaven”.

I själva verket är detta sägande av Faderns Namn anledningen till att Jesus kroppsligen och faktiskt kom in i denna värld och tog fullt kroppslig gestalt för att förmedla budskapet om Riket. Man kom att kalla Jesus för Livets Ord, just därför att han gav oss Faderns Namn att ständigt yttra i tvivelsfritt förtroende. 

Kan vi se kontrasten till nästan alla religioner här? I de olika sökvägarna för visdomen och insikt gäller allt utövandet av vår egen självansträngning, även då det leder till att vi måste ge upp den i slutänden.

Men inte här. Här är vi beroende helt Fadern. Det svåraste för människor är tydligen att  överge sin självkraft. ”Jag ska bli som Jesus” — en tokig strävan för den leder bort från Honom ganska kvickt. Istället får vi ännu en självrättfärdig troende som inte riktigt litar på Fadern eller löftet om födelse i himmelriket. Det finns gott om människor som fått Andens gåvor och dessutom energi att missionera om detta. Men att släppa taget och låta Fadern ge oss allt vi behöver, är det svåraste. 

Detta sker på grund av mänsklig egoism, ormens löfte om att bli som gudar, känna till vad det handlar om, inte låta något vara ett otydligt ”mysterium”. Men mysterium är vad Jesus förkunnar från början till slutet. En fullständig obegriplighet skyddar frälsningen från falska kopior byggda på självkraften med sina sofistikerade eller häftiga upplevelser. Att endast be ”Vår Fader…” och få ta emot riket, det är ett ofantligt mysterium.

Det mänskliga jaget – ständigt behövande och ständigt girigt – tenderar inte i första taget att släppa taget om sina omättliga rättigheter till självutveckling, applåder, godkännande, bevis på status och prestation, smicker, välsigneler både jordiska och himmelska. Jaget ”behöver få synas”. Det vill ha en bit av världens kaka. Det vill hävda någon form av äganderätt till ”goda resultat” som religionen erbjuder.

Men detta är inte vägen för sägandet av Faderns Namn. Jesus pekar oss i en anna riktning där alla behov redan är fyllda, oavsett de jordiska och sociala omständigheterna. Och eftersom det inte vägen för bedjandet till vår Fader, är det inte rätt väg att bli född i paradiset med Jesus.

Den ovillkorliga kärleken

Jesus är frälsning och det är en ovillkorlig kärlek som frälser oss. Många kristna är kvar i judiskt tänkande där etniska regler gäller för en insats inför Gud. Man kanske inte använder judiska termer, men man talar gärna om offer, förändringar, skillnader i livet (det egna livet) och ställningstaganden. Allt detta visar att man inte litar på att Jesus redan räddat oss. Han har redan låtit uppståndelsen äga rum för var och en av oss. Vi är redan med Honom i Guds vila.

Men vi ser det inte. Därför sjunger vi Hans Namn oupphörligen och i tacksamhet. När vi litar på Hans löfte och Hans redan verkställda befrielse av oss blir vårt yttrande av Namnet en tacksamhetshandling. Den leder inte till någonting i sig. Allt väsentligt är redan gjort av Gud. Men vårt liv blir ett liv i tillit och tro.

Den tragiska utgångspunkten

Många predikanter försöker hoppa över det verkliga tillstånd i vilket vi alla befinner oss. Vi är fulla av begär och distraktioner, vid nästan alla tidpunkter. Vi är hjälplösa och utan kraft att finna det rena landet i Kristus. Så är det, vare sig vi kallas påve eller tiggare, brottsling eller hedrad medborgare.

När vi inte försöker fly från detta faktum, kan vi ta emot frälsningen genom att ständigt yttra Namnet som tacksamhetens uttryck. Att använda namnet som en metod för att skaffa oss barmhärtighet vore återigen att hoppa över det faktum att vi är fullständigt hjälplösa. Utan mig kan inte inte göra någonting, säger Herren. Det är alltså vår tragiska startpunkt. Endast när vi är i detta läge kan vi ta emot det uppståndna ljuset och löftet om det rena landet, himmelriket.

Vi hör så många glada förkunnare idag hoppa över detta och endast fokusera på att allting är klart. Jesus har dött för våra synder och uppstått för vårt nya liv i honom, så allt vi behöver göra är sola i detta ljus, njuta och vara färdiga för Gudsriket. Men detta är egentligen att strunta i förutsättningen för gåvan av det eviga livet. Förutsättningen är sanningen. Sanningen är vår hjälplöshet, vår fullständiga oförmåga att vinna ljuset på egen hand. Herren är segern och endast när vi har rätt utgångspunkt kan vi verkligen ta emot denna seger.

Vad händer när vi skuttar direkt till ljuset? Vi missar dynamiken. Guds frälsningsverk är en dynamik, en energi som bygger på negerande och nytt vinnande av Guds rike. Negerandet är det som skildras i berättelsen om Adam och Eva. Men är inte det klart redan för länge sen? Nej, varje morgon är du där igen. Adamsnaturen är här och övervinns med Herrens Namn. Men om du frörsöker trolla bort din adamsnatur behöver du ju inte någon Kristus för att rädda dig? Dynamiken är att negerandet av glädjen i Gud sker varje dag och varje timme om och om igen. Därför blir också frälsningen ny varje gång du tar emot den igen.

Vi önskar i vår svaghet att dynamiken ska upphöra, för den känns jobbig. Men tänk på att cykla ! Dynamik och cyvernetisk balanskonst hela tiden ! Det behövs förlust av rörelsekraft så att trampandet blir nödvändigt. Det är dynamiken som är själva cyklandet, inte ett färdigt åkande. Även om det är en tandemcykel med Herren framtill, behövs trampandet. Det är trampandet som är glädjen.

Att vi är färdiga med gamle Adam i oss betyder att vi ständigt yttrar Namnet för att frälsas från oss själva. Oss själva är nämligen just den gamla adamsnaturen och Namnet frälser oss från den. Det är det enda som frälser oss från oss själva. Det är drivkraften i dynamiken i vårt paradoxalt underbara negerande för att befrias.