Möjligheten till den Stora Medkänslan

Livet för hundra år sedan var mycket svårt eftersom familjen och våra samhällen i stort upplevde allvarliga personliga lidanden. Min mor var en av tolv syskon som överlevde barndomen och denna stora familj levde på ett litet jordbruk väster om Stockholm. En tillvaro som började före soluppgången och slutade efter solnedgången. Man cyklade fler mil om dagen till arbete och skolor. Det fanns inga riktiga medicinska faciliteter för de fattiga, än mindre någon prenatal avdelning på sjukhusen. 

När mina föräldrars generation talar om att ha många syskon, i många fall över 10, ställer vi frågan: ”Varför?” Ett svar brukar vara: ”Ingen TV!”. Men den mänskliga verkligheten handlade om att familjer hade många barn eftersom det fanns en så hög barnadödlighet. Förutom en högre frekvens av olyckor, sjukdomar som ledde till döden därför att ingen känd behandling fanns att tillgå, epidemier av flera slag.

En mor som förlorade sitt barn fick snabbt återgå till arbetet för att försörja hela sin familj. Många föll offer för vanliga sjukdomar som mässlingen, vattkopporna, röda hund som ibland blev livshotande sjukdomar. Tuberkulosen var relaterad till kvävande och smutsiga bostäder. Idag är denna sjukdom en ordinär hälsofråga. Avancerad medicin och teknik har gjort det möjligt att förlänga vår livscykel. 

Denna mycket sofistikerade medicinska kunskap ger en modern attityd: teknikfokuserad tinglighet. Tekniken tycks inte ha några gränser. Ju mer sofistikerade och intelligenta vi tycks bli, ju djupare tycks vi sjunka ner i mänsklig arrogans och svek. Hur sorgligt det är när vi får veta på TV att människan redan har förstört minst hälften av alla levande arter av växter och djur på jorden ! 

Vi skulle förvalta planeten enligt Första Mosebok. Men detta förvaltarskap har blivit vår girighet manifesterad. Som Jesus antyder är pengar roten till allt ont på grund av denna passion för ägande. Vi är uppenbarligen onda varelser i vår djupt rotade blindhet inför vad som verkligen kommer att föra oss till sann säkerhet och lycka. 

Modernt boende och modern levnadsstandard fått oss att tro att ”mer” gör oss bättre och lyckligare. Rikedom, makt, njutning och framgång är, som Laestadius uttryckte det, ”djeflar i hjärtegropen”. De är starka gifter, de bakomliggande orsakerna till vår blindhet för en autentisk, äkta mänsklig samvaro.

Är apokalypsen nära? Närmar vi oss slutet på människans existens? Min bror naturvetaren säger ibland: universum skulle må bra av att vi försvann ! Är den mänskliga sfären endast en mindre parentetisk fas i universums utveckling? Jag hoppas inte det. Hur dyrbart och sällsynt är inte mänskligt liv ? Hur mycket tycks inte Fadern älska att uttrycka sig i detta liv?  Hur svårt är det att vakna och anförtro sig till den Stora Medkänslan i Fadern? Låt oss inte missa denna möjlighet !

Annons

Allt i Faderns hand

Insikt i människans tillvaro — hur lever vi? Kan vi leva en existens rotad i Fadern?  Och bäras på ett ”hav av ljus”, som en maximerad vision av sig själv, av alla andra levande varelser och världen såsom den framträder i vardagen? 

Ja med Guds hjälp går det. Det som genomsyrar våra vanliga uppfattning om oss själva är en provkarta på djupa önskningar och fasthållanden. Denna medvetenhet i Fadern som Jesus lär oss, undanröjer på intet sätt sådana tankar. Men den gör att en känslighet växer för den oundvikliga partiskheten och snedvridningen i jagets perspektiv på allt.
Ett sätt att tänka som vi har och som ibland motiverar oss till handlingar med varaktig smärta för oss själva och andra.

Människor i allmänhet och jag själv i synnerhet är galen av passioner.  Vi försöker förgylla ”passioner” genom att beskriva dem som oskyldiga och vitala energier. Men girighet, hat, förvirring, lusta, ursinne, habegär, ilska — förstör alla vårt liv om vi är ärliga när vi ser på vad som händer.  Vi hatar det som inte borde hatas, vi försöker kringgå lagen om orsak och verkan för att slippa vissa följder; vilseledda av passioner och säkerligen också okunnighet, gör vi tokigheter vi inte ens tänkt på.

Bland dem som tar sig fram i denna värld och kastar sina nät i begärens hav gäller orsak och verkan. När vi ser hur vi skadar oss själva finns en spontan och välgörande skam. Många tycker illa om skam idag. Modern psykologi fördömer den. Men egentligen är skam igenkännande av den skada vi gör mot oss själva och andra. Vi skäms på rätt sätt när vi upptäcker detta.

Självförebråelse är en annan sida av samma sak. Vi förstår att vi kan göra bättre genom att ta emot Guds nåd och ständigt yttra Namnet. Att försöka med självkraften i det passionerade jaget fungerar inte längre. Vi förebrår oss själva att vi blivit lurade. Skam betyder: inte begå ytterligare ont mot sig själv och andra. Självförebråelse betyder: inte leda andra att begå ytterligare ont. Skam innebär ödmjukhet inför andra, självförebråelse att känna ödmjukhet inför Fadern i himlen i den akt av levande liv som vi nu lever. 

Personligt Självmedvetande

När vi är medvetna om Fadern som en existentiell bearbetning av Hans visdom och oändliga medkänsla varje levande minut vi andas, blir vi därmed också varse både Hans personliga existens i oss världen vi lever i som Hans domän. I varje ting, varje föremål, varje händelse, ser vi en ocean av medkänsla och kärlek. Hans obegränsade nåd omger oss och låter allt förändras, byta skepnad, återkomma och befinna sig i Hans hand. 

På mitt konfirmationsläger i Värmland 1964 gjorde vi en stor natt-hajk och satt under sommarhimlen vid lägerelden. De vuxna ledarna sjön ”He’s got the whole world in His hand…” och jag glömmer det aldrig. Kanske min första vision av Fadern, jag var endast 14 men livet hade redan hunnit ge mig många svårigheter. Att allt som sker låg i Hans hand var en underlig tanke som jag inte kunde glömma.

Jag förstod senare att denna tanke att Fadern har allting i sin hand är en medicin mot vad jag led av i mitt liv: begärens och passionernas ständiga uppstigande inom mig. Sådan var jag — girighet, hat, lust och förvirring uppstår helat tiden. Men i Fadern kan jag avstå från dem. Den grundläggande falskheten i passionen kan inte botas genom mina egna ansträngningar, hur självgranskande och reflekterande de än verkar vara, hur religiöst riktiga eller hur fromma mina handlingar tycktes vara.

Som en katolsk präst sa till mig: synden ser inte sig själv lika lite som ögat ser sig själv. Det är vad spontant manifesterar sig när vi lever i förtroende för Fadern, hur stapplande detta förtroende än är i början, som insikten kommer att Han verkligen har allting i sin oändliga medkänslas hand, utan uppdelning mellan subjekt och objekt. Som färjkarlen vid floden i Herman Hesses roman Siddhartha, förstår vi att allt är här där vi är. Faderns omsorg kan upptäckas i ögonblicket, i den ständiga förändring och ständiga återkomst som Fadern laborerar med. Ingenting går någonsin förlorat i Hans hand.

Det är verkligen sorgligt att jag och du som läser och alla människor sjunker ner i en enorm bottenlös mosse av begär och fasthållanden. Vi känner ingen spontan glädje ens över att komma närmare förverkligandet av sant förtroende för Fadern. Hur fult det är, detta vårt liv i hat och förvirring, lusta och begär ! 

Jag och du och alla människor är sådana att vi inte vet rätt och fel och kan inte skilja falskt och sant men ändå dömer varandra dagligen och anser oss ha rätt i vad vi gör. Vi saknar oftast kärlek och medkänsla, vi faller för berömmelse, kändisskap, status och små vinster över andra.

Jesus lär oss se detta och i tilliten till Fadern, genom ständigt bedjande,får vi tillgång till en dimension bortom vår vanliga egocentricitet. Genom sägandet av Namnet öppnar sig livet framåt lite grann i taget. Att låta andra ta plats i ens liv blir mer möjligt för oss, även när de står i smärtsamt eller komplicerat och antagonistiskt förhållande till oss själva. Vi kanske inte manifesterar stor medkänsla, men de små steg vi tar är på Faderns stig. Vi är på väg.

Jesu utgångspunkt när han undervisar oss är ”det nya förbundet”, det nya mottagandet av en verklighet som genomsyrar universum. Att Hans gränslösa kärlek finns i allt som sker, förändras och återkommer, är något som fyller hjärtan och sinnen hos alla varelser. Ja även berg, floder, växter, djur förlossas i Jesu förlösande av kärleken till Fadern. 

Denna nya medvetenhet möjliggör för oss att uppfatta tragedier i våra liv på ett sätt som inte ger sig naturligt. Vi måste försöka kasta loss från det onda i denna värld och att upphöra med att göra det onda värre med egna mörka tankar och handlingar. Kan jag denna dag avstå från lite mörker? Det är den väsentliga frågan. Med sägandet av Faderns namn i tacksamhet för varje minut kan det gå.

Kristen tro är så världsförnekande, kan vi höra sägas. Men att lita på den kraft som skapar allt är att se ljus i ett förtroende, vila i ett förtroende som övergår allt jordiskt. Detta är vad det innebär att förkasta världen och leva i sägandet av Namnet. Att inte kastas omkring på orsak-verkans-vågorna. Jesus berättar om sådden — orsak och verkan gör att utsädet faller lite här och där. Ibland faller det på växtliga ytor, ibland på mager grund, ibland på klippor. Det är händelserna efter orsak och verkan. Men allt vilar i Faderns hand och ingenting går någonsin förlorat.

Tecken på många år av sägande av Faderns Namn märks i hjärtat. I den djupa värme vi spontant känner för vänner, grannar, släktingar och kollegor —  detta är ett tecken på att avvisa världens mörker på rätt sätt. Människor som ser ner på andra och som talar illa om vissa, förtalar egentligen Faderns skapande. Vi bör inte hedra endast våra föräldrar, som den mosaiska lagen talar om i fjärde budet. Vi bör hedra alla levande varelser såsom Faderns egna. Bär vi någon illvilja mot några personer, vilka de än är, kan vi alltid säga Fader, låt mig inse att jag är här för att hjälpa dem. För allt är i Hans hand.

Eller som Titusbrevet säger i den läsning vi har på julafton: ”Ty Guds nåd har blivit synlig som en räddning för alla människor. Den lär oss att säga nej till ett gudlöst liv och denna världens begär….”

Vägen som hemmahörighet

Att ständigt sjunga Hans namn i största förtroende för vad Han är i oss. Detta är den grundläggande uppfyllelsen av Vägen, den som leder till det rena himmelska landet. Läser vi alla texter i NT på detta enkla sätt och alltid går tillbaka till Jesu egna undervisning, så som vi ser åtminstone väsentliga rester av den i evangelierna, kan vi förstå denna väg som ”perfekt”, vilket var vad både Jesus och Paulus kallade den.

Vägen är också vår hemmahörighet. Många missförstår Jesu tal om att han ingenstans har att vila sitt huvud här i världen. Det är en referens till den omkringvandrande läraren, såsom alla grekiska filosofer känner till den. Galileen var starkt grekiskt påverkat och i denna miljö rör sig Jesus. Men i tilliten till Faderns närvaro och löfte kan vi vila mitt i steget så att säga.

Faderns omfamnande av oss är också vår ”tillflykt.” Vi kommer utan Gud att förr eller senare vara uttråkade i en dynamik som omfattar allt vi gör. Som en kartusianmunk uttryckte det: Om vi inte lever med Gud, varför då leva över huvud taget?  Och erfarenhet visar våra liv utan Gud, dåtid, nutid och framtid. I sägandet av Faderns namn blir vi omorienterade, får en ny dynamik. Vi blir inbjudna till stor medkänsla, den som Fadern ständigt visar sig som i oss.

Den rena himmelska stigen leder in i framtiden mot ett liv efter detta. Men Jesus säger också: ”Det är på frukterna man känner igen trädet.” Varför? Eftersom denna insikt om Löftet sker helt och hållet genom Faderns kärlek och medkänsla. Den egna kraften kan plantera församlingar, starta missioner, producera omfattande teologiska insatser.  Men Inte perfekt upplysning, det som Jesus talade om när han sa att vi ska vara perfekta som Gud är perfekt.¨

Ingången till denna värld av Fadersvisdom som Jesus visar oss handlar helt om medkänsla. Kärlek till nästan är den avgörande händelsen. Detta är svårt eftersom det förefaller så självklart att ens egen vilja bör åstadkomma goda handlingar och förvärva dygd eller kunskap. Denna egenvilja förlorar här sin yttersta mening och framstår som avgränsad och falsk. Detta är vad som retar Nietzsche och många moderna ateister och framstår som ett stort svek. Istället vill man hävda det heliga i vilja till makt.

Istället för att på judiskt vis fastställa och driva sin egen självförbättring inför en stamgud, kommer ens existens att genomträngas av Faderns kärlek till varje levande och lidande varelse. I centrum hamnar istället Faderns visdom och medkänsla. Faderns ljuvligheter fyller snabbt hjärtat hos personer som anförtror sig Hans löfte och säger Hans heliga Namn.

Även personer djup diamantliknande trosvisshet i sinnet varken förstår eller vet hur man söker tillståndet av förtroende för Fadern. Den stora skatten av trons väsignelser fyller dem genom den Andra kraften. Av nödvändigheten som faktiskt tycks ligga i Guds behov av att älska oss, fast vi inte förstår det, är vi gjorda för att ta emot den högsta medkänslan. 

Utan att just kunna något förvärvar vi, ja ärver vi den stora glädjen i Hans omfamning. Den förlorade sonens metafor gäller alltid för oss. Detta är den upplysning som vi naturligt, om än smärtsamt, får erfara som förlorade barn, hemkomna till Faderns fest för att vi lever. Där man inte vet eller försöker förstå är Faderns vilja att vara i vårt vara uppenbar. Medkänsla fyller det nya räddade jaget och världen.

Vägen Jesus talar om

Jesu väg är inte att känna till mer judisk religion eller förstå teologin bättre än tidigare. Han visar på uppkomsten av ett nytt sätt att leva med Fadern, en transformerad medvetenhet om världen och om sig själv och andra i den genom denna samvaro med Fadern i bön. Han talar om att tro på Fadern och säga Hans Namn. Han producerar inte skrifter utan är främst intresserad av vårt inträde i himmelrikets existens. Det gör vi inte med visdom och skriftkännedom. 

Mycket av det Jesus säger i sina sentenser och liknelser är inramat av traditionella judiska termer och problem. Men allt handlar om den slutliga befrielsen från jordisk existens för att födas i himmelriket, något många kristna aktivister kanske missar. Men denna frihet att välja väg, att välja Faderns samvaro för att leva i Hans löfte om det himmelska landet, visar sig i våra pågående liv, inte i vår teologiska eller filosofiska kunskap om livet. 

Således är Jesu många hänvisningar till Fadern en inblick in i en ny medvetenhet som genomsyrar Jesu egen förtröstan på Fadern.  Vi måste börja med bönen han ger oss: Fader vår. Vi bör ta fasta på, inte alla orden och de olika underbönerna utan just adresseringen till Fadern. Denna adressering bör vara vår främsta dagliga aktivitet, ja vårt hjärtas liv.

Vi kan sedan titta på de olika indikationer Jesus ger av livet med Fadern. Faktum är att mycket i evangelierna kan förstås bättre som upprepade försök att tala från inriktningen på Jesu egen existens, genom hans enhet med Fadern, snarare än som uttryck för en lära och en viss tro. Jesus försökte förmedla till andra vad det är att leva i förverkligandet av helhjärtat förtroende för Fadern.

Om vi vill söka vägledning i att leva med Fadern hos Jesus måste vi överväga de alldeles för välkända passagerna i evangelierna. Tack vare att de är så kända blir de obegripliga för oss. Vi måste tillbaka till den stora enkelhet det handlar om: att ha förtroende för Fadern som älskar oss oändligt.

Sådan reflektion och sådant återvändande är ett sätt att sondera vad som är vårt perspektiv på frågor om hela vårt liv. Jesus ger oss inte främst principer, eller attityder och ideal, eller mål organiserade i en abstrakt system av läror, utan snarare aspekter av en existens byggd på samvaro med och förtroende för den allmedkännande Fadern. Några punkter i denna existens kommer här.

i. Att leva inom Faderns andliga flöde av medkänsla och infinit kärlek till oss

Jesus visar oss sin hemmahörighet hos Fadern och i sin undervisning ger han oss sin medvetenhet såsom en bearbetning av Faderns löfte till Abraham och som gäller oss alla.  Hjärtat och sinnet  hos en person som lever i tron på detta löfte befinner sig redan i det rena landet. Himmelriket är redan här, som Jesus säger.

Detta är den grundläggande hållningen. När jag som student på Uppsala universitet fick höra och läsa Hjalmar Sundéns behandling av Jesu undervisning, stod detta nästan chockartat klart för mig. Den chocken har inte gått över. 

Det framgår inte av Jesu undervisning, kan jag tänka, hur svårt det egna jaget har att välja samvaron med Fadern. Men detta visar sig i vardagen. Tillsammans med metaforen om syndafallet och de varningar Jesus ger kring att städa huset rent från onda andar, lär vi oss dock under livet att respektera denna svårighet, ja skräck, för jaget att gå in i Faderns famn.

Försvinner denna svårighet av sig själv? Knappast. Till sista andetaget återkommer behovet att bejaka och förstora ego-jaget. Men dessa krav kan bli som godartade tacklingar ! Varje gång de är på oss kan vi reagera automatiskt med bön. Det hjälper.

Jesu lära om att be Fader Vår

Vi kan enkelt säga att Jesus lärde oss en enda enkel bön: Fader du som är i himlen ! Sedan följer fler fraser, men den är starten och egentligen det centrala: Himmelske Fader!

Att bara yttra Namnet är just detta. Du himmelske Fader ! Det ligger ett stort TACK i denna enkla fras. Vi har fått varje levande minut av dagens ca 950 vakna minuter av Fadern. Det är lycka att vara medveten om detta, minut för minut. Hur blir man medveten om detta? Enklaste sättet är det Jesus ger oss. Bönen ”Du himmelske Fader ! Heligt är Ditt Namn !”

Genom att enfaldigt och vid alla tidpunkter säga Namnet i fullständigt icke-tvivlande förtroende är Jesu väg till Fadern, det han predikade och undervisade om men som nästan gått förlorat i den följande religionsbildningen och kyrkobildningen.

Jesus beskrev vägen till ”Födelse genom Namnet” kan vi kanske säga. Målet är riket och vägen är ”Vår Fader i himlen !” Detta är kanske inte i enlighet med den judiska och mosaiska religionen. Det kan därför kallas en uppgörelse med den religionen från Jesu sida, en andlig Ny väg, det Nya Förbundet.

Eftersom vi dras till Jesu Nya Väg enbart i kraft av Faderns löfte, kallas födseln i riket en effekt av den Andra Kraften. Denna väg är dock i enlighet med Löftet till Abraham som gavs innan den mosaiska perioden inträdde. 

Det är som om Jesus säger till oss: ni alla kännande varelser i alla länder, ni måste uppriktigt och med glädje anförtro er till Fadern, ta vara på er inre önskan att få födas i Faderns och mitt land, och ropa Faderns namn oupphörligen ! Han är himlens andedräkt för att använda en sångtitel av Amy Grant, hennes oförlikneliga ”Breath of Heaven”.

I själva verket är detta sägande av Faderns Namn anledningen till att Jesus kroppsligen och faktiskt kom in i denna värld och tog fullt kroppslig gestalt för att förmedla budskapet om Riket. Man kom att kalla Jesus för Livets Ord, just därför att han gav oss Faderns Namn att ständigt yttra i tvivelsfritt förtroende. 

Kan vi se kontrasten till nästan alla religioner här? I de olika sökvägarna för visdomen och insikt gäller allt utövandet av vår egen självansträngning, även då det leder till att vi måste ge upp den i slutänden.

Men inte här. Här är vi beroende helt Fadern. Det svåraste för människor är tydligen att  överge sin självkraft. ”Jag ska bli som Jesus” — en tokig strävan för den leder bort från Honom ganska kvickt. Istället får vi ännu en självrättfärdig troende som inte riktigt litar på Fadern eller löftet om födelse i himmelriket. Det finns gott om människor som fått Andens gåvor och dessutom energi att missionera om detta. Men att släppa taget och låta Fadern ge oss allt vi behöver, är det svåraste. 

Detta sker på grund av mänsklig egoism, ormens löfte om att bli som gudar, känna till vad det handlar om, inte låta något vara ett otydligt ”mysterium”. Men mysterium är vad Jesus förkunnar från början till slutet. En fullständig obegriplighet skyddar frälsningen från falska kopior byggda på självkraften med sina sofistikerade eller häftiga upplevelser. Att endast be ”Vår Fader…” och få ta emot riket, det är ett ofantligt mysterium.

Det mänskliga jaget – ständigt behövande och ständigt girigt – tenderar inte i första taget att släppa taget om sina omättliga rättigheter till självutveckling, applåder, godkännande, bevis på status och prestation, smicker, välsigneler både jordiska och himmelska. Jaget ”behöver få synas”. Det vill ha en bit av världens kaka. Det vill hävda någon form av äganderätt till ”goda resultat” som religionen erbjuder.

Men detta är inte vägen för sägandet av Faderns Namn. Jesus pekar oss i en anna riktning där alla behov redan är fyllda, oavsett de jordiska och sociala omständigheterna. Och eftersom det inte vägen för bedjandet till vår Fader, är det inte rätt väg att bli född i paradiset med Jesus.

Den ovillkorliga kärleken

Jesus är frälsning och det är en ovillkorlig kärlek som frälser oss. Många kristna är kvar i judiskt tänkande där etniska regler gäller för en insats inför Gud. Man kanske inte använder judiska termer, men man talar gärna om offer, förändringar, skillnader i livet (det egna livet) och ställningstaganden. Allt detta visar att man inte litar på att Jesus redan räddat oss. Han har redan låtit uppståndelsen äga rum för var och en av oss. Vi är redan med Honom i Guds vila.

Men vi ser det inte. Därför sjunger vi Hans Namn oupphörligen och i tacksamhet. När vi litar på Hans löfte och Hans redan verkställda befrielse av oss blir vårt yttrande av Namnet en tacksamhetshandling. Den leder inte till någonting i sig. Allt väsentligt är redan gjort av Gud. Men vårt liv blir ett liv i tillit och tro.

Den tragiska utgångspunkten

Många predikanter försöker hoppa över det verkliga tillstånd i vilket vi alla befinner oss. Vi är fulla av begär och distraktioner, vid nästan alla tidpunkter. Vi är hjälplösa och utan kraft att finna det rena landet i Kristus. Så är det, vare sig vi kallas påve eller tiggare, brottsling eller hedrad medborgare.

När vi inte försöker fly från detta faktum, kan vi ta emot frälsningen genom att ständigt yttra Namnet som tacksamhetens uttryck. Att använda namnet som en metod för att skaffa oss barmhärtighet vore återigen att hoppa över det faktum att vi är fullständigt hjälplösa. Utan mig kan inte inte göra någonting, säger Herren. Det är alltså vår tragiska startpunkt. Endast när vi är i detta läge kan vi ta emot det uppståndna ljuset och löftet om det rena landet, himmelriket.

Vi hör så många glada förkunnare idag hoppa över detta och endast fokusera på att allting är klart. Jesus har dött för våra synder och uppstått för vårt nya liv i honom, så allt vi behöver göra är sola i detta ljus, njuta och vara färdiga för Gudsriket. Men detta är egentligen att strunta i förutsättningen för gåvan av det eviga livet. Förutsättningen är sanningen. Sanningen är vår hjälplöshet, vår fullständiga oförmåga att vinna ljuset på egen hand. Herren är segern och endast när vi har rätt utgångspunkt kan vi verkligen ta emot denna seger.

Vad händer när vi skuttar direkt till ljuset? Vi missar dynamiken. Guds frälsningsverk är en dynamik, en energi som bygger på negerande och nytt vinnande av Guds rike. Negerandet är det som skildras i berättelsen om Adam och Eva. Men är inte det klart redan för länge sen? Nej, varje morgon är du där igen. Adamsnaturen är här och övervinns med Herrens Namn. Men om du frörsöker trolla bort din adamsnatur behöver du ju inte någon Kristus för att rädda dig? Dynamiken är att negerandet av glädjen i Gud sker varje dag och varje timme om och om igen. Därför blir också frälsningen ny varje gång du tar emot den igen.

Vi önskar i vår svaghet att dynamiken ska upphöra, för den känns jobbig. Men tänk på att cykla ! Dynamik och cyvernetisk balanskonst hela tiden ! Det behövs förlust av rörelsekraft så att trampandet blir nödvändigt. Det är dynamiken som är själva cyklandet, inte ett färdigt åkande. Även om det är en tandemcykel med Herren framtill, behövs trampandet. Det är trampandet som är glädjen.

Att vi är färdiga med gamle Adam i oss betyder att vi ständigt yttrar Namnet för att frälsas från oss själva. Oss själva är nämligen just den gamla adamsnaturen och Namnet frälser oss från den. Det är det enda som frälser oss från oss själva. Det är drivkraften i dynamiken i vårt paradoxalt underbara negerande för att befrias.

Säga Namnet

Min vän som i förra posten berättade om sitt liv med ständig bön, visar hur praktiskt bönens arbete ter sig för oss människor. Men risken är att det blir en plikt eller en sorts lag att säga Namnet. Och då försvinner det verkliga. Jag föreslog min vän följande frågor för att inte låta själv-ansträngning ta över:

1 är det i medkänsla med alla andra som jag säger Namnet nu?

2 är det för att minska smärta och sorg som jag säger Namnet nu?

3 är det tacksamhetens kvalitet som utövas när jag säger Namnet?

4 är det Kristi förlåtelse av alla som är bakgrunden till praktiken?

Om svaret är ja till dessa fyra check-frågor kan vi gå vidare till sägandet av Namnet. Men om inte är det bättre att låta bli. Vi är alla gamla adamsnaturer och tenderar till självansträngning och förgiftning. Se hur snabbt det går från entusiasm i sägandet till stolthet och självuppskattning till mekaniskt rabblande !

När vi säger namnet med ett ja på de fyra frågorna är vi aktiva som Jesus Kristus själv. Vi kan säga att han är Fadern i det sanna sägandet av Namnet och därmed ger han obegränsat ljus och liv till alla han möter. En person som säger namnet mekaniskt och utan förlåtelse och medkänsla, sprider ingenting till andra. Det är hjärtats kvalitet som är missionen.

Att börja med den ständiga bönen

En god vän började för några år sedan med den ständiga bönen. Här är utdrag ur hans dagbok.

Att börja med den ständiga bönen.

Jag var en ”vanlig” bedjare men kände förstås till den ”ständiga” bön Paulus talar om och ökenfädernas livsstil där bönen var det centrala i ensamheten eller i kommuniteten. Men tanken att ständigt faktiskt bedja dag som natt – när jag inte sov – hade inte förefallit mig praktiskt möjligt sålänge jag arbetade fulltid. Nu kom emellertid en sjukdom och en sjukskrivning och en tidig pension så tiden fanns plötsligt och jag bestämde att pröva under minst två år. Det här är anteckningar kring detta försök.

Först en definition av ”ständig” – det betyder ofta eller mycket. Just nu när jag skriver t ex kan jag inte medvetet också be bönen. Den ligger i bakgrunden och när jag tar paus går jag över till den som min mentala aktivitet. Men telefonsamtal, tillrop, frågor, djurens behov – många saker kan bryta den medvetna bönen under korta intervaller. Dock visar det sig att tämligen få sådana avbrott sker under en dag, betydligt färre än man kan tro. De flesta orsakas av en själv och dessa försvinner när bönen blir den dominerande aktiviteten.
1 Den första veckan
Jag märkte att den gamla räkningen av 150 psalmer varje dag och senare 150 kulor på ett radband eller ett bönerep var väsentligt och att jag inte borde be slumpmässigt, alltså utan räkning av bönerna. Den tidiga praktiken där munken kastade en liten sten i i en skål var praktisk för mig och jag använde en liten glasskål för ett stort ljus och små träbitar som barnen använt i ett spel när de var små. Jag lade upp 32 bitar utanför skålen och lade i en varje gång jag gått runt radbandet. Om jag var utanför bostaden använde jag något annat, t ex små tärningar, också tillhörande barnens leksakslåda, som jag sedan överförde till träbitar vid tillfälle.
Radbandet blev den naturliga vägen för den korta Abba-bönen eller Jesus-bönen men radbandet kunde inte hållas igång när båda händerna var upptagna av något i vardagen. Därför blev fingrarna en hjälp. Jag kunde mentalt veta vilka fingrar jag var på och påminna mig med ett tryck eller tappande med rätt finger. Det gick trögt i början och jag tappade bort mig men snart flöt det bättre. Under många aktiviteter kunde händerna både göra manuellt arbete och räkna mina böner.
Vid bilkörning var jag först osäker. Jag visste att andra hade en rosenkrans hängande runt backspegeln för att fiska ner under resan till jobbet och hem från jobbet. Men jag gick snart över till fingrar även här. Att lätt trumma på ratten med rätt finger gick utmärkt, särskilt som en rytmisk melodi användes till bönen. En del av hjärnan kunde vila i bönen medan en annan del skötte navigeringen i trafiken.
Men bäst var promenaden. Den stillsamma rytmen när fötterna sätts ned och lyfts upp var perfekt för bönens rullande i medvetandet. Klosterträdgårdarna många gångar och stigar framstod nu för mig som genialiska. Många människors kroppar, liksom min egen, mår bäst av stilla kontemplativ rörelse.
Den första veckan gav också en euforisk yrsel av att så intensivt be den korta bönen, med byten till andra lite längre böner emellan varven. Jag trodde inte jag skulle orka så många dagar men blev förvånad över att vid veckans slut ville bönen så att säga sköta sig själv med mitt deltagande hjärta, utan större ansträngning. Jag tackade Gud för denna nåd. Om bönen är en ansträngning ger jag snart upp, jag hör till de svaga där.
2 Den andra veckan
Nu var radband, träkulor och skål och fingerteknik inkörda och allt var enklare. Istället kom en en annan problematik. Mitt inre sinne protesterade över att alla vanliga aktiviteter det ägnat sig åt nu inte fick plats rent praktiskt. Om tiden skulle ges till Herren via bönen på detta handgripliga sätt skulle det inre sinnet behöva en egen dag att göra undan sina aktiviteter, tycktes det mig. Typ semester från bönearbetet.
Men förvånande nog försvann denna störning av sig själv. Det berodde på att jag attraherades mer av att faktiskt ge upp andra mentala aktiviteter för denna enda. Jag smickrade mig med att detta var ett tjusigt offer, men i verkligheten var det faktiskt en högre energi i att vara i bedjandet med tunga, läppar och kanske också rösten. Att kroppen och tanken huvudsakligen skulle ägna sin tid åt detta blev mer och mer attraktivt för mig.
Under andra veckan blev det också en rad experiment med hastigheter och kroppsrörelser. Psalmerna rekommenderar ju dans i Herrens Namn och för första gången i mitt liv började jag under längre stunder dansa till bönens rytm ! Underbart. Jag kunde vakna mitt i natten och känna längtan till att be under stilla dans i nattens mörker.
Jag prövade höga hastigheter, såsom man ofta hör erfarna nunnor i rosenkransbön, men jag saktade snart ner till en ideal hastighet, nämligen den vi relativt långsam promenad. Tungan hann med alla rörelser i vokaler och konsonanter och jag kunde lätt sjunga bönen. Denna lunk passade också dansen och bönerörelserna, inte olikt judarnas rörelser framför bönemuren i Jerusalem.
Jag fann också under denna vecka att samtal med andra människor kunde göras kontemplativa så att små tystnader lät bönen komma in i mitt medvetande. Det gjorde samtalen lugnare och bönen störde inte alls. Tystnader i hissar och i köer blev också bekväma och efterlängtade stunder för den inre bönen. Jag kunde ha en beredskap för givande samtal medan bönen tog plats mitt i den sociala samvaron. Men mina barnbarn kunde jag vara på Skype samtidigt som bönen rullade och förband mig med Herrens Namn.
Under den dagliga mässan som jag följde med i via radion, den latinska mässan i Vatikanens kapell varje morgon, smög sig också bönen in men ersattes naturligtvis av de gemensamma bönerna under mässan. De båda blandade sig. Väl medveten om många uppmaningar till munkar och nunnor att inte under mässan använda radbandet, undvek jag det. Men hjärtat ville gärna be ändå samtidigt som prästen läste mässtexterna.
Jag fann att en enda aktivitet krävde att jag avstod från bönen: komponeradet av musik. Den aktiviteten krävde min fulla tekniska och känslomässiga uppmärksamhet. Men samtidigt märkte jag att musiken blev påverkad av bönen, den blev mer suggestiv, mer kontemplativ. Flera av de melodier jag använde i bönen smög sig in i den komponerade musiken. Musiken vill uttrycka bönens energi och liv.
3. Den tredje veckan
Två förändringar kom denna vecka. Vid stunder då jag medvetet ville koppla av bönen för att läsa eller se en film eller se på teve, kom bönen av sig själv och uppsökte mitt inre sinne och jag fanns snart att jag lämnat allt för att åter vara i bönen. Jag lät detta ske med ro och tänkte att hjärtat prioriterar av sig själv den bästa sysslan !
En annan förändring var nattlivet. Inför insomning kom bönen om jag inte insisterade på att tänka på något annat. Om jag lyssnade på en roman, kom bönen snart in där också som mer intressant. Drömmarna blev lättare och mer positiva och jag glömde genast av dem vid uppvaknande. Fast jag under ett kort uppvaknande på natten tänkt att denna trevliga dröm ska jag berätta för min fru, glömde jag alltid av den.
Under denna vecka blev bönerna fler än det minimum av 32 varv och jag lade träkulor i en burk för ”övertid” som jag senare skulle kunna kompensera med, ungefär som på ett arbete. Genom att bönen attraherade mig var det ingen som helst ansträngning i att be ständigt. Man föredrar helt enkelt det livet och den sysslan. Samtidigt minns jag många ökenfäders berättelser om bönetorka och stora ansträngningar att hålla den vid liv. Herren ger och Herren tar !
4. Den fjärde veckan
En insikt kom den vecka: bönen blir en levande partner som jag måste förhålla mig till på ett aktivt sätt. Det går inte att automatisera bedjandet eftersom det strax blir tungt arbete och hjärnan gör motstånd. En allt större enkelhet kom in i bönen och en ödmjuk bekännelse om den egna begränsningen. Kanske stapplar vi ibland, Herren och jag i bönen, men vi håller den levande !
Samtidigt började hjärnan och hjärtat denna vecka att be redan innan jag vaknat riktigt på morgonen. Utan att jag tänkte på det var bönen igång då jag tog mig till morgontoaletten och sen började göra morgonte. Jag fick så att säga ”haka på” vad som redan var igång. Vilken hjälp det var !
Vissa dagar denna vecka blev bönerna nästan det dubbla mot de 32 minimumvarven men vissa andra dagar obetydligt fler. Jag beslöt att inte låta övertidskultor ligga kvar utan börja från början varje ny dag. Jag fortsatte under denna vecka att variera tempi, ibland långsamt och njutande varje stavelse, särskilt Iesu Christe, men ibland friskt och raskt som en bäck som har bråttom nedför ett litet vattenfall.
En melodi hämtad från benediktinerna i Randol vars laudes, morgonsång, jag brukar lyssna till kl 6-7 började jag använda mer än alla andra melodier. Den tillåter också olika hastigheter och är behaglig för sinnet.
När jag bläddrade i Philokalia denna vecka fick jag upp en hel serie texter som använde militära termer — vara som en soldat i bönen, förse mig med goda vapen mot demonerna, inte fly utan möta fara och kriga för att segra osv. — och insåg att alla dessa mångfaldiga exhortationer är riktigt meningsfulla när man lever i ständig bön. Med viss glimt i ögat kan vi tala om den ständiga bönen som det ständiga kriget mot ondskan i alla dess former. Men också kampen mot syndens sömnaktiga drömtillstånd, kampen för vakenhet i bönen. Vaka och var beredda som Herren uttryckte det. För den som inte ber är dessa uttryckssätt lite svårsmälta och känns ”gamla”.
5. Den femte veckan
Denna vecka hände inte många nya saker i bönelivet. Fler rundor än tidigare på radbandet vissa dagar, men mindre än tidigare andra dagar. När trötthet tvingar mig till liggande är bönen en verklig livgivare och vilan blir godare och renare än om jag inte ber. Hjärnan fortsätter be av sig själv när jag vaknar och en stund innan jag är riktigt vaken.
Behov av att inte be alls uppstod någon förmiddag, endast tystnad och vila. Men snart nog kom behovet tillbaka. Att stå i vissa ställningar, framför allt med händer och armar lyftade på olika sätt, blev stärkande för bönen, liksom att ta emot Helig Ande som en organisk parabol. Att stå visade sig vara att föredra i bedjandet, framför knäfall eller sittande. Tankar på den ortodoxa liturgins inställning till att alltid bedja stående framstod som intressanta den här veckan.
Många timmar i vårsolen på Norra Berget blev underbara bönestunder. Över huvud taget är utelivet utmärkt för bönen, promenar liksom stillasittande i vårsolen och kaffetermosen bredvid. En sorts insikt kom:  om jag ringde och sökte någon och man sa att han eller hon är upptagen i ständig bön, skulle jag bli glad, för den människan är i den bästa av aktiviteter. Även om just denna stund eller dag inte var den ljuvligaste eller lyckligaste för den människan så vore ändå denna pågående bön den bästa miljön tänkbara på jorden.
Överfört till mig själv så gick det ofta upp för mig under denna vecka att alternativen till bön (tankar på allt möjligt, läsande av allt möjligt, även Bibeln) inte står sig i jämförelse ens med en bön som går tungt. Också aktiviteter som lovar glädje utanför bönen, ger väldigt kort glädje, den är strax över. Eftersom att gå och stå, sitta och ligga, utföra enklare hushållsgöromål, alla kan kombineras med ständig bön, så blir slutsatsen för den som vill tjäna Herrens Namn, att ständigt be såsom det bästa valet.
Även lyssnande på mässan eller att följa påskliturgin på vatikanens live-utsändning blir mindre givande aktiviteter. Det är som att endast den direkta aktualiseringen av Helig Ande i bönen ger den samvaro med Gud som behövs just nu. Överraskande är detta.
Allt flitigare användande av Veni Sancte Spiritus kom denna vecka, den gyllene sekvensen från 900-talet, som mellanläsning vid radbansslutet. En vers åt gången. Det blir en kort lectio divina, en meditation på de olika stofernas betydelse. Dessutom lite språkliga iakttagelser.
6. Den sjätte veckan
Med flera besök av släktingar märker jag denna vecka att bönen måste pågå även under konversation. Där kommer fingrarna till ovärderlig hjälp, det går att röra ett finger omärkligt i knät eller på armstödet på fötöljen man sitter i eller längs benet om man är ute och promenerar. Jag märker att konversationen avlägsnar mig från Herren om jag inte fortsätter be ! Kärleksrelationen fungerar så och jag är så lycklig över detta.
Mitt liv som amatörkompositör kombineras med bönelivet genom att pröva nya melodier med min Älskades namn i bönen. Ibland får varje dag en ny melodi, ibland återgår jag till äldre, särskilt de enklare av dem. Den nya melodin skalas av genom dagslång bön och blir riktigt avrundad för detta praktiska och helliga ändamål. Att sjunga Guds namn är verkligen vägen till sällhet.

Anteckningar från olika tillfällen om vår tro

Dessa anteckninar är spridda i tid och innehåll. Oftast är de generella uttryck som är väsentliga för vår tro.
1. Vi kan inte frälsa oss av egen kraft. Därför yttrar vi inte Namnet på det sättet. Vi säger det av tacksamhet för att Jesus Kristus, den andra kraften, räddar oss genom sin barmhärtighet och sitt liv i oss.
2. Att följa Kristus innebär att grunda sig i tilliten till Hans frälsning och yttra namnet i glädje och tacksamhet över detta. Gud skänker genast frälsning till dem som har tillit. Vi kan ingenting göra för att få denna gåva.
3. Hur djupt syndig man än är kommer Kristus att utplåna varje synd genom kraften av Sin nåd för var och en som i tro yttrar Namnet stundligen och dagligen.
4. När Kristus lever i oss är det lätt att glömma någon tur i mässans liturgi. Jesus behöver inte mässan eller våra liturgiska ansträngningar, inte ens vår bön eller meditation. Det är helt och hållet våra behov.
5. Om du tänker på något syns det på utanskriften. I Herren Jesus behöver du inte tänka på något. Han är förlåtelse och gudomligt ljus. Säg bara Hans namn. Mun och hjärta gör då samma sak och inget tänkande behövs.
6. Gud enhet är inte något vi förstår. Också Löftet till Abraham som gick i uppfyllelse i Kristi uppståndelse är obegripligt för oss. Kristus är solen som skiner över alla städer och länder men uppskattas endast av dem som betraktar och begrundar Ljuset.
7. Ingivelsen att säga Namnet och förlita sig på Löftet svarar emot Guds kärlek till dig och din frälsning.
8. Många uppfattar läran om Jesus Kristus i oss med sina huvuden men kan inte tro. Fast alla inom sig har både Löftet och Kristi obegränsade kärlek och ljus, faller många tillbaka i bekymmer för världen och sig själv.
9. Vi kan se Guds löfte om Riket som en blomma som växer i vår kropp och ända ner till hjärteroten i oss. Så kan vi uppfatta frälsningen.
10. Istället för riter och gudstjänster ska vi vara medvetna om godheten i Gud som lovar oss födsel i paradiset. Vi yttrar Namnet för att uttrycka glädjen över detta stora löfte.
11. Även om du lär dig bibelställen och psalmer utantill, är det utan någon mening om du inte grundar din tillit och yttrar Namnet i tacksamhet både stundligen och dagligen. Om du grundar dig så kan du läsa var som helst i skrifterna och finna glädjerika uttryck för det du ägnar dig åt. Annan kunskap är onödig.
12. Du behöver endast hålla dig till tron att du frälses av Herrens kraft och inte din egen. Skriftställen som talar om detta kan vara glädjerikt att läsa men har ingen annan uppgift för dig.
13. Högtider som påsk, pingst, Kristi himmelsfärd, advent och jul och de olika Mariadagarna har endast en uppgift: glädje i Honom som frälser dig. Men du behöver aldrig göra mer än yttra Hans Namn i tacksamhet och visshet om födelse i Hans rike. Den liturgiska idolatri som en del ägnar sig åt är ingenting för oss. Vi är fattiga och enkla i Hans Namn.
14. Vår förlitan på Kristus gör att vi är frälsta och får födelse i Hans rike. Därför yttrar vi ständigt Hans Namn i glädje och tacksamhet.
15. Att älska sina medmänniskor betyder praktiskt att se till att vi själva lever i förlitan på Kristi frälsning. Därmed låter vi andra komma till tro. Någon annan mission än denna har vi inte.
16. Det förgångna, även gårdagen, är borta och vi har alltid blicken riktad fram emot att alla människor ska kunna ta emot Kristi liv och börja yttra Namnet i tacksamhet. Någon annan framtid är inte att tänka på.
17. Vi behöver aldrig oroa oss över frälsningen, vare sig vi syndar eller inte, vare sig vi glömmer att yttra Namnet eller inte. Det är aldrig av egen vilja vi yttrar Namnet, det är Hans kraft, den Helig Andes kraft. Glädjen yttrar alltid Namnet, glädjen över att vi redan är frälsta.
18. Yttrar vi Namnet i glädjen över att vi redan är frälsta eller över att vi kommer att bli frälsta? Båda. Vi är redan frälsta genom Kristus men vi kommer också till Hans Rike när kroppen somnar in. Glädjen i Anden skiljer inte på tempus.
19. Det är naturligt för oss att vi inte vill umgås någon längre tid med folk utan förlitan på Guds frälsning. Samtidigt gör vi frälsning möjlig för andra genom att yttra Namnet tyst i deras närvaro och själv vara i fridfull förlitan på Guds löfte.
20. Att prata om sin tro är helt i sin ordning. Men det ska alltid handla om hur enorm avgörande själva tilliten är. Din tro är din förlitan och därmed tacksamt yttrande av Namnet. Detta bör man tala om.
21. Missionen består endast i att du i andras närvaro är full av tillit till Kristi frälsningsgåva. Om andra vill kan du tala om detta. Det är mission. Det handlar inte om övertalning eller uppmaning.
22. Vi kan endast vänta på att Kristus fastlägger vår tro på Hans frälsning. När detta sker yttrar vi Namnet ständigt i djup tacksamhet. Vi känner hur Hans barmhärtighet omsluter oss och aldrig sviker oss. Vi gjorde ingenting, Han gjorde allt.
23. Att ha tempel eller att formalisera organisationer är fjärran från Kristi anda. Vi sysslar med förlitan på Hans löfte och sjunger Namnet i djup tacksamhet och glädje. Det är vårt enda tempel.
24. Att bli munk eller nunna eller låta viga sig till diakon, präst eller biskop, är lika meningslöst som hornen på en kossa. Det väsentliga i livet är tilliten till Kristi frälsning och ständigt yttrande av Hans Namn i fridfull glädje.
25. Livets mening är kremeringsugnen eller kistan i jorden. Men de av oss som har förlitan på att redan vara frälsta är detta endast en förbipasserande händelse. Död och liv är båda borta i glädjen över Hans löfte och över yttrandet av det härliga Namnet.
26. Ikoner är värdefulla om du kan se din förlitan på Herren i dem. Annars är de endast värdsliga dekorationer.
27. Evangelierna är undervisande biografier. Syftet med att läsa dem är att fyllas av förlitan på Hans frälsning och inspiration till yttrandet av Hans Heliga Namn. Syftet är inte att hitta en lära eller hitta en förklaring av något.
28. Ha gärna statyer eller bilder av Frälsaren i ditt hem, men endast om de ger dig inspiration till att be Namnet och känna tilliten. Annars är de onödiga och till och med till hinder för din bön.
29. Samtliga föreställningar om gudar och buddhor kan härledas tillbaka till Kristus, den frälsande Personen. Han ÄR före alla andra var.  Alla som angripits av världens gifter, vilka de än är och hur de än upplevs av oss, får gratis frälsning när tillitens bön praktiseras.
30. Det som följer efter att man första gången får tillit till Ditt löfte, är ingenting annat. Endast mer tillit. Vi bibehåller denna ögonblickets förlitan på Kristi frälsning livet ut. Det är vår verkliga liv som vi uttrycker med att yttra Namnet stundligen och dagligen.
31. Det finns inga handlingar eller uttalanden som leder oss till frälsning. Endast Frälsaren frälser och vi kan endst fullständigt lita på Honom. Varför blir vi födda i Hans rike? Endast på grund av Hans barmhärtighet och nåd. När vi tar emot detta sjunger vi Hans Namn ständigt i tacksamhet.
32. Du reciterar Namnet endast av tacksamhet och glädje över att bli frälst, över att redan ha blivit frälst, över att alltid i framtiden bli frälst. Denna förlitan bryr sig inte om heliga ord eller heliga skrifter eller heliga föremål i heliga byggnader. Heligheten är helt och hållet Hans och skänks oss i form av födelse i Hans rike.
33. Det är absolut inte menat att yttra Namnet för Guds skull. Han behöver ingenting sådant av oss, varken meditation eller bön. Namnet betyder att jag blir frälst så snart jag förlitar mig på Kristi kraft. Det är tacksamheten som blir till ljud eller viskning på tungan.
34. Synderna finns kvar så länge vi lever – men bara som ett eko, en skugga. Det är inte vi längre. Kristus lever oss och vi yttrar ständigt Namnet i full tillit. Frälsningen är i vårt liv och vi tackar ständigt. Synderna finns kvar men är inte längre något hinder, hur grova de än verkar vara.
35. Eftersom det är Kristi Ande som får oss att säga Namnet i glädje och tacksamhet är det helt fel att betrakta sig som from eller dygdig när vi ber Namnet.
36. Födelsefri födelse är att födas i Kristi rike och inte behöva ha någon annan form den den förhärligade kroppen vi får hos Gud. Vi är fria från alla manifestationer och förhärligade i Hans Namn.
37. All dygd sammanfattas i Hans frälsning av oss. Något annat gott finns inte. När vi älskar vår nästa genom att vara i ett tillstånd av förlitan på Hans löfte, är det samma frälsning som är aktiv. Det är meningslöst att fundera på synd, ondska eller skuld.
38. Ögonblickets ingivelse i förlitan på Kristus säkerställer vår frälsning och födelse hos Kristus i Hans rike. Inga andra särskilda upplevelser eller insikter behövs. Om du upplever att dina synder är förintade eller inte spelar ingen roll. Även om du känner dina handlingars tyngd är du frälst och kan tacksamt yttra Hans Namn dagligen och stundligen.
39. Folk som har förlitan på Gud är bröder och systrar i hela världen. Vi kan sitta tillsammans med vem som helst. Men det är naturligt om vi inte umgås mycket med människor utan tilliten.
40. Folk är fångade i lusta och girighet i världen. Därför ser världen ut som den gör. Men det finns ingen anledning att diskutera varför eller hur detta går till. Det enda väsentliga är förlitan på frälsningen genom Kristus inom oss. Är vi nära lystna och giriga människor sjunger vi Namnet tyst och befinner oss i tillit. Det är den bästa missionen.
41. Gå till kyrkan och till kyrkkaffet efteråt, inte för att frälsningen kommer närmare men för att ge andra människor som inte har tillit en chans att få intresse för den genom din närvaro. Det händer kanske sällan men det händer att ditt tal om hur tilliten fungerar också smittar andra. Det har hänt mig flera gånger. ”Är det så enkelt??” är en vanlig reaktion.
42. Om du går i mässan så säg hela tiden Namnet och befinn dig i tacksamhet över den frälsning Han givit dig. Bli inte för upptagen med turerna i liturgin och gör inte något föremål eller någon rit till viktigare än din förlitan på Kristus som är överallt och inom ditt hjärta.
43.  Är du dålig eller ligger för döden är det bra att ha människor med tillit till frälsningen runt sig. Människor utan förlitan på Kristus är inte i stånd att ge god energi på samma sätt som människor med hjärtat fulla av Namnet.
44. Vi bör läsa evangelierna eller Tatianus sammanfattning av dem så att vi minns berättelserna. Ängeln Gabriel som är i Guds direkta närhet besöker två kvinnor. Så börjar Tatianus sin Diatessaron. På samma sätt besöks vi av Kristus för att få födelse i Hans rike. De gamla berättelserna är väl värda att minnas och återläsa.
45. Det är gott att besöka Israel någon gång under sitt liv, vandra på bergen där Kristus befann sig under sitt korta jordeliv. Men Han själv finns i ditt hjärta när du litar på Hans frälsning som du redan fått.
46. Den kristna tron är inte något påfrestande. Ta emot Anden som alltid vill yttra Hans Namn i glädje och tacksamhet. Följ inte alla impulser utan säg Namnet vid alla tillfällen. Gör avbrott ibland för att le mot någon.
47. Att lyssna på Kristi enkla lära blir aldrig tröttsamt och vi kan göra det fram tills vi dör. Den blir aldrig klarlyssnad för den innehåller alltid mer än vi tror.
48. Alla hör en predikan eller utläggning på sitt sätt. Efteråt kan vi märka att vi har olika uppfattningar. Vi vet inte vilken som är rätt. Därför är Kristus i våra hjärtan och vi säger endast Namnet i glädje över frälsningen. Där kan vi vara ett med varandra.
49. I vilken församling som helst finns ett stort antal människor som inte alls har någon förlitan på frälsningen. De är mer sökare som prövar sig fram i världen. Detta är ingenting du behöver bry dig om. Säg Guds Namn i deras närhet och var i ett tillstånd av full tillit till frälsningen. Du behöver inte irriteras av det faktiska förhållandet bland många sökare. Du var en gång en av dem.
50. Om vi lyssnar till en utläggning om de kristna tron så behöver vi inte lyssna spänt eller analyserande. Det räcker om vi hör själva botten i budskapet. Vi hör snart om den talande har verklig tillit till att frälsningen redan givits åt oss.
51. Det är en glädje att yttra Namnet. Det beror på att vi vet om den frälsning vi fått och att Kristus lever oss redan nu. Då faller det sig naturligt att ibland ivrigt och glädjerikt yttra Namnet om och om igen. Det är inte alls någon plikt utan frisk vilja och glädje som driver oss. Det är alltid Anden som ber åt oss och det är inspirationens glädje.
52. Det är inte lätt att läsa bibliska texter och förstå läran den vägen. Ofta blir det felaktiga läsningar. Bättre är alltid att lita på Kristi löfte om frälsningen och ta emot Honom inom oss så att Han får leva oss. Denna väg till förståelse är den viktigaste.
53. Det är bra att ha en ”enfaldig” ödmjukhet inför att förstå den kristna läran. Vi kan lyssna på en predikan eller läsa genom en katekes och säga: Jag förstår inte men yttrar bara Hans Namn i glädjen över att vara frälst och få födelse i Hans rike. Vi lämnar förståelsen för de som behöver den.
54. Livet i Kristus blir tvivelaktigt om vi låter den egna viljan ta över. Det är Gud som ger oss allt och vår tillit till denna frälsande Ande är allt som bör äga rum. Så fort vi börjar använda vår egen vilja stöter vi på smärta och elände på flera sätt.
55. Många kan förstå den kristna läran men få lyssnar med tillit. Därför blir det få som tar emot frälsningen såsom Gud ger den. Denna gåva är eftersökt men alltför enkel för många att ta emot.
56. När vi talar med folk om den kristna tron byter många samtalsämne och tar något mer värdsligt att tala om. Men med barn går det bra, de tycker om att tala om paradiset och om vilka som kommer dit. ”Finns det glutenfritt bröd där?” frågade jag mitt barnbarn och han lovade att han skulle ta reda på det, eftersom jag var gammal och snart skulle dit.
57. Att läsa texter och leva med dem påverkar alla som lever med en. Barnen ser pappa eller mamma ofta läsa Bibeln, och barnen påverkas till att veta att där finns något. Det gäller bara att inte predika eller förvänta sig något. Gud kontaktar de sina.
58. Vi behöver inte anse oss själva som syndiga eller dåliga eller ofullkomliga, även om våra handlingar visar just detta. Kristus har dött för oss och utplånat all synd och givit oss gåvan frälsningen och det nya livet. Vi kan endast ta emot och yttra Hans Namn, tyst eller högt, stundligen och dagligen. Att nedvärdera sig själv är lika onödigt som att sätta ett högt värde på sig själv. Båda blir oanvändbara attityder.
59. På biskopars och prästers bloggar ser vi ofta personer som anser sig kunniga och väl insatta i den kristna läran och de kristna texterna. Men det har inte med äkta tillit att göra. Samma personer kanske helt saknar förlitan på Namnet och den frälsning vi redan fått. De kanske endast är kunniga.
60. Den kristna läran är att lita på Kristus och låta honom leva inom oss. Det är ingen krånglig lära. Allt hänger på hjärtat som litar på löftet och tackar genom att ständigt säga Namnet.
61. Att bete sig som om vi ordnar vår egen salighet är oförskämt. Det är att spela Gud, att upprepa syndafallet. Religion är tyvärr ofta att ordna sin salighet genom gester, riter, ordningar och organiserat beteende. När vi litar på Herrens närvaro inom oss som frälser oss och gör oss klara för himmelriket sysslar vi inte med sådan religion.
62. Att yttra Namnet utan att vara självmedveten är det bästa. När du inte behöver påminna dig om det kan hjärtat spontant få Andens sägande av Namnet. Men vi är tröga och dumma varelser och behöver fråga oss varje morgon: är jag frälst och rättfärdiggjord av Kristus? Lever Kristus mig idag?
Glädjen över dessa gåvor leder till den levande bönen av Namnet.
63. Att lära sig den kristna tron när man är ung är bra. Med stigande ålder blir vi trötta och tröga. Men även dagen före vi avlider är en dag då vi kan upptäcka vad vi fått av Kristus och sjunga Hans Namn, om det inte skett tidigare.
64. Kristus bringar reda i varelserna på jorden. Det innebär att Kristus börjar leva oss, leva som oss, manifestera sig som våra liv. Då fungerar allt som de ska och vi yttrar Namnet i glädje. Kristus säger Fader hela tiden inom oss. Abun d’bashmayo säger Han ständigt i vårt hjärta. Vår Fader som är i Himmelriket.
65. Genom att leva i Kristus missionerar du. Din hustru och dina barn ser dig och tar del av missionen. Det går inte att undvika. Men med uppmaningar och predikningar blir det oftast endast reaktioner och missförstånd. Gud är en försynt Person, men när du lyssnar och kallar kommer Han genast.
66. Inom kyrkorna är det vanligt att spela from eller helig. Det syns inte alltid genast utanpå när äkta tro finns och en verklig förlitan på Guds löften glädjer personen inifrån. Förr eller senare blir det uppenbart. Vi bör känna medkänsla med alla som spelar troende inom de religiösa organisationerna.
67. Kristus dog för mig och dig och detta kan inte bli ogjort. För evigt är du och jag fria från synden och rättfärdiggjorda för himmelen. Vi kan inte backa detta för Gud valde att göra så och skänka dessa obegripliga gåvor till oss. Det är alltså bara ett naturligt och gott sätt att ta emot när vi yttrar Namnet både stundligen och dagligen.
68. Livet är endast idag. Det förgångna fanns aldrig. Kristus är nu och livet i dig nu, ingenting annat. Därför sjunger jag Namnet för att fira och tacka detta gudomliga liv idag.
69. Ikoner och texter ska användas för sägandets skull, inte ersätta din tacksamhet inför Den som ger dig syndafriheten och rättfärdigheten varje levande stund. Slit gärna ut biblar genom flitigt läsande men gör det inte till idolatri. Kristus är liv, inte bokstav eller teologi.
70. Skrift och bild är hjälpmedel för det tacksamma sägandet av Namnet. Jesus Kristus skrev ingenting för Han kom in i vårt hjärta genom uppståndelsen, Han började leva i vårt liv för att leva oss. När skrifterna talar om detta hjälper de oss.
71. När många olika delar av den kristna läran sammanfattas i några enkla sanningar går det bra för många att lyssna. När det är oöversiktligt och ett stort antal temans blandas, går det mångas öron förbi. Sanningen är så enkel att den gör oss fria: Kristus lever oss. Säg Guds Namn i tacksamhet och glädje.
72. Många kristna förstår inte Kristi Namn. De tror att det ”bara” är ett namn på Jesus från Nasaret med tillägget Maschias, Messias eller Christos på grekiska. Men Guds Namn och Kristi Namn är essensen av frälsningen. Vi frälses av Namnet och Namnet är Guds Ord. Namnet är hjärtat av Guds frälsande löfte. Vi föds till himmelriket genom Namnet. Därför säger vi ständigt Namnet i glädje.
73. Fattigdom är en bra väg till saligheten för det är enkelt. Vi har knappt så det räcker till mat och kläder. Desto mer säger vi Namnet i frid och tacksamhet. Den som har egendomar är oftast distraherad.
74. Trender och teologiska nyheter är som kliande sår i tänkande människor. Bättre är att ständigt upprepa den enkla läran. Om vi lever i fullständig förlitan på Kristi löfte säkerställs vår födelse i Hans rena land. Då säger vi glädjefullt Hans Namn varje stund och varje dag och Han lever i oss och som våra liv. Detta är den stora läran.
75. Det är ärligt att säga till om man inte har någon tillit till Gud. Det är viktigt att vara ärlig om detta. Den som låtsas andlig lurar både sig själv och andra till falskhet. Glädjen vi känner när vi vet att Kristus har frälst oss och lever rättfärdigheten inom oss, är omöjlig att förfalska. Detta kan aldrig bli ogjort så vi kan glädja oss även över detta faktum.
76. Guds Ord är det som lever oss när Kristus lever våra liv. Detta Ord är det som alltid skapar verklighet. Vi skapar all verklighet genom detta Jag Är som är Guds Ord. Skrifter som kommer till, t ex Pauli brev, är inspirerade ord från detta Guds Ord.
77. Vem är det som lär oss om frälsningen och lyckan? Det är ingen kyrkofader eller profet. Det är Gud. Den levande Guden skapar allting genom oss och upplever det som verkligt. Han ger oss löftet om födelse och vi tackar och tar emot. Han genomför en genetisk transplantation — vi var adamssöner och är nu Guds söner och döttrar.
78. Det är ingenting underligt med att Gud uppenbarar sig som människa i Jesus för att rädda oss. Det som är underligt är att en eländig dumbom till människa som du och jag får Guds liv inom oss så att Han lever oss och får oss att sjunga Hans Namn stundligen och dagligen.
79. Den första välsignelsen i ordet ”tov” som vi ser i Genesis 1 är den välsignelse vi alltid tar del av när Gud lever i oss. Vi yttrar Namnet i den välsignelsen. Utanför den välsignelsen finns endast världen.
80. Ska vi då synda på nåden? frågar Paulus och frågan görs möjlig av att Kristus tagit bort all synd från våra liv, även om syndiga handlingar kan utföras av oss. All synd är förintad och vi är fria. Men vem har lust att leva i synd? Det är sålänge vi har förbättringstro som synden blir attraktiv. Den förlorar all fascination när vi är fria genom Kristi liv inom oss.
81. Att lyssna på dagens evangelium är bra när din glädje ökar av lyssnandet, när det handlar om att höra sanningen om din frälsning och om Namnets helighet. Det är inte bra för att bli kunnig i vad skrifterna innehåller eller för din analys av det som sägs.
82. Vi bör dagligen fråga Paulus om något och läsa hans brev. Särskilt sådant vi tror att vi redan vet. Han förvånar oss ofta.
83. Att lyssna på evangeliet har ingen annan mening är att leva i Kristus så att Han får leva oss i sägandet av Namnet. Hans frälsande kraft är bönen för oss.
84. Att hålla sitt inre i bön och sägande av Guds Namn är det främsta vi kan göra under det att vi är sysselsatta med dagens göromål. Får vi en stund att sitta still fortsätter vi bönen med slutna ögon och stilla händer.
85. Det finns ingen annan lära för oss är att förlita oss på Honom och yttra Hans underbara Namn. Allt annat är utvikningar för att göra sig märkvärdig.
86. Endast ingivelsen i ögonblicket att fullständigt förlita sig i tro på Guds löfte om födelse i Han rena rike, leder till att vi kan ta emot frälsningen. Det har ingenting med beteende eller moraliskt värde att göra. Inte heller har det med kunskap eller insikt att göra.
87. Tala ut om hur det är med dig. Ditt tal ska vara Ja eller Nej. Har du ingen tillit till Kristus så säg det. Har du fått tilliten och yttrar Namnet i glädje så tala om det. Genom ärligt tal kommer vi längre än med smussel. Det är inget särskilt subtilt i detta.
88. Vissa människor råkar alltid illa ut. Det är ingen skam i det. Vi ber för dem istället och har medkänsla. Gud räddar hellre de olyckliga och eländiga än de som gör allt rätt och är duktiga i världen. Dessa duktiga är hemska att ha i kyrkan.
89. Många går till kyrkan eller lyssnar på en predikan på datorn och mår bra. Men en stund senare är de tillbaka till sina gamla världsliga jag och sprider sitt elände. Låt ditt inre bli som en läckande korg som du lägger i vatten. Den sväller och blir tät. Vattnet är Namnet som du yttrar i tid och otid. Be alltid och din korg håller tätt, för du är i Honom och Han får leva dig.
90. Att läsa Pauli brev och göra egna privata tolkningar är gagnlöst. Låt Kristus leva i dig först, läs sedan hans brev. Yttra Hans Namn när du läser så att du låter Anden läsa åt dig. Dina egna spekulationer leder inte till frid och glädje i Kristus.
91. Det blir aldrig fel när man läser de bibliska skrifterna med Andens bön i sitt medvetande. Vad man än läser blir det rätt när du är i bönen och du ser den verkliga meningen med skrifterna.
92. När du har förlitan på Namnet dömer du inte andra för deras otro och dåliga tillit. Istället ger Helig Ande dig medkänsla med alla som lider och söker den befriande tron.
93. De flesta som predikar och talar om sin tro gör det med självuppskattning. Det är inte äkta tro. När vi får tillit till Kristi kraft i oss talar vi aldrig mer om ”jag”. Det blir fel. Istället yttrar vi Hans Namn i tacksamhet och talar om detta.
94. Att uppmana andra till kristen tro och tillit till Hans liv inom oss, utan att själv ha det är som att låtsas ge något man inte själv har. Endast det du har själv kan du ens möjligen ge bort. Ofta vill folk inte ha, de är för distraherade av sin värld. Men den som inte lever i tilliten kan inte inspirera till den. Detta är många pastorers hemska öde.
95. Det finns troende som läser heliga skrifter men ändå inte läser dem. Och omvänt finns goda troende som inte ofta läser dem men ändå läser dem varje stund i livet. Allt beror av hjärtats tillit till Gud.
96. Bästa predikan är en olärd person som prisar Herren för frälsningen hon eller han fått och detta syns i glädjen att leva. På så sätt sprids tilliten till Kristi liv inom oss.
97. Världsligt tänkande försöker klara sig utan Guds försyn och utan en känsla av förlitan. Det fungerar nästan aldrig. Den som ser Kristus leva i sig använder inte världsligt tänkande alls.
98. En person som lyckats i världen och verkar ha ordning på allt men saknar tillit till Kristus går inte att lita på. Den världsliga människan lovar men håller inte. Hon har inte verkligt liv och är därför opåtlitlig.
99. Att tänka på vår Herre är att tänka på sitt verkliga själv. I ett ögonblicks ingivelse får vi full tillit och vi får födelse i Hans rena land.
100. Kristus är levande Frälsare sedan evig tid. Temporärt levde Han som människa, dog för oss och gav sin uppståndelses liv till oss. Vi ber Hans heliga Namn i tacksamhet för detta. Så vill Han leva i våra liv.
101. Den som förlitar sig på Namnet är inlindad i Hans infinita medkänsla och frälsning, en omfamning som aldrig upphör. Under vårt jordeliv känner vi alltmer tacksamhet och glädje för detta.
102. Kristus är levande frälsning varän vi befinner oss. Han är marken vi går på, himlen ovan oss. Hans omfamning innesluter allt. Sådant är löftet.
103. När du omfattas av den Högstes löfte blir du vaksam och vördnadsfull inför allt du stöter på. Det finns ingen morgondag att räkna med, Kristus kommer strax ! Vi måste vaka i glädje och förväntan inför Hans ankomst.
104. Vänta inte med något till en osäker morgondag. Yttra Hans Namn med glädje idag och skjut ingenting viktigt framför dig. Det är Idag Han lever i oss och vi kan genast ta emot Hans stora frid.
105. Tänk dig verkligheten som en stor ikon som speglar det Heliga Namnet. Tänk dig sedan Kristus som ikon i ditt hjärta, levande och älskande just dig.
106. Tiden är inne för uppståndelsen liv är skänkt åt oss genom Kristus. Alltså är tiden inne och himmelriket nära oss. Så ska vi leva.
107. Kristus är det frö inom oss som växer utan att vi behöver göra något. Det uppståndna livet är gratis och vår tro behöver inte vara större än ett litet senapskorn. Ingivelsen att lita på Hans löfte om frälsning räcker. Då säger vi Hans Namn dagligen och stundligen i glädje. Stor är gåvan.
108. Ständigt visar livet hur fel vi gör när vi tjänar oss själva och inte andra och när vi glömmer Jesus Kristus som vårt eget liv. Så fort vi återvänder till Hans liv ser vi hur tokigt och dumt allt blir när vi försöker ensamma.
109. Vår gamla adamsnatur är svag och dum. Det får vi vara medvetna om hela tiden. Men vårt verkliga liv är det nya liv vi får i Kristus, här och direkt i vår liv som det är. Det är så miljön ser ut för Gud att verka genom.
110. Även om jag är så fattig att jag klär mig i trasor och taket läcker in i mitt skjul så tänker jag tacka Kristus ständigt för frälsningen och använda mina andetag till att yttra Hans Namn.
137.  Även ett ord eller en fras ur Skriften som man hör eller läser, uppfattar man gärna såsom det passar en själv. När Gud är med dig och lever ditt liv, så att du ständigt yttrar Namnet,  spelar dessa tolkningar inte någon avgörande roll längre. Enkla samtal om detta liv i oss är bättre än predikan eller teologiböcker.
138. Om du blir van vid att Gud bor i dig uträttar du snart saker med foten istället för med handen. Den tillgjorda andäktigheten och respekten försvinner. Gud är verkligen med dig, han är Immanuel, Gud med dig. Det är ett namn på Jesus Kristus. Trots detta blir respekten och beundran allt större inför Honom som älskar dig och vill vara i ditt liv.
139. Det är inte fråga om att förbättra sitt inre. Det går nästan inte. Istället får Kristus låta sitt löfte bli ditt liv, så att Han är med dig i allt du gör. Då behöver du inte förbättra dig längre.
140 Allt kommer från den helige, allt är gåva. Behandla också allt som gåvor.
141 Bär de världsliga lagarna på din panna och Kristi lära i ditt hjärta. När Kristus lever i dig respekterar du den världsliga etiken men följer egentligen ditt hjärta.
142 När man är ung har man det besvärligt. Viljekraften och självupptagenheten gör livet svårt. Men just svårigheterna gör Löftets kraft attraktiv och tillslut öppnar man sig.
152 Att vara en enfaldig varelse, som vi alla är, och ändå bli frälst med Kristi liv i oss är helt omöjligt för oss själva att åstadkomma. Ingen religion eller filosofi kan åstadkomma detta, ingen ansträngning når dit. Älska därför alla de som inte tagit emot Guds liv, ha stor medkänsla med dem.
153 En del tror på Kristus, andra förtalar honom och tron på honom. Detta är bra. Om det endast fanns folk som trodde på Kristus skulle vi börja undra. Men eftersom det finns folk som förtalar läran och löftet kan vi vara helt säkra på att Kristus vill flytta in i oss redan nu och sedan ge oss sitt ljusrike.
154 Det finns folk som lovar och prisar Gud i gudstjänster och som är lyckliga endast tillsammans med trosfränder och i kyrkan. Detta är ärelystnad. Den som har verklig tro låter Kristus leva i sig och känner lika stor glädje helt allena.
155 Det första du ska företa dig för att få evigt liv är att lyssna till läran som finns i Pauli brev. Du kan inte tänka så att du först ska klara av vardagens elände och sedan lyssna. Du ska lyssna först. Det finns ingen morgondag i sann kristen tro. Det är nu som gäller.
157  Betrakta den i dig inneboende Kristus som Värden i ditt inre och se världen som tillfällig gäst. Uppmärksamma alltid Värden först och ta sedan hand om göromålen ute i världen när de ska utföras.
209 Kristi strålar är likasom solstrålar som torkar våra föremål från ovansidan till undersidan. Det är solens kraft som gör föremålet torrt. Att tanken på tron kommer upp beror helt på den Andres kraft. Det är då människans samtliga synder och förhinder tillintetgörs av Kristus.
210 Vilken människa som helst som fått en etablerad tro ser gudomlig ut. Det är inte individen som sådan, som är helig. Heligheten stammar ur Kristi visdom, given åt individen. Kristus har flyttat in i den troende och då märks heligheten utåt, för Han är ljus av ljus.
211 Det är bra, om du är allvarligt sjuk, att du inte har något som du ångrar. Du inser genom tron att allt har gått som du önskat och därför finns det inget att ångra när du nu snart ska födas i Kristi rike av ljus och liv. Kanske är du ledsen över att dina barn och dina anhöriga inte fått tron. Men till Gud ger du tillbaka det du fått till låns av Gud. Din kropp, din hustru och dina barn är sådana gåvor.
213 Den som tycker att han uppfattat läran, har inte uppfattat den. Den som tycker att han inte uppfattat läran har egentligen uppfattat den. Att vara djupt tacksam för Kristi frälsning är att ha uppfattat läran. Det ska inte finnas något i vilket du ska vara kunnig. Hur kan det finnas fördelar i att vi enfaldiga varelser kan födas i Kristi rena land? Vi hävdar endast Kristi visdom som påverkar individerna.
214 Heliga skrifter och tideböner är underbara men när de läses utan tro låter det inte särskilt imponerande. Utan tro är de heliga skrifterna döda religiösa uttryck.
215 Det är meningslöst hur många fraser man än kan ur heliga skrifter, om man inte har tro.
317 Du kan alltid känna glädjen i att vara på Kristi skepp över världens oroliga älv, på väg till andra sidan. Han är inneboende i dig var än du befinner dig. Du har inte betalat denna räddning och den är inte en belöning. Du har bara tro och det öppnar dig för Hans liv i dig. Du får följa med i detta liv genom Hans Löfte.
318 ”Gud innehåller alla ting, alla verksamheter, alla begär, alla perfymer och smaker. Han omfamnar hela universum och älskar alla i tystnaden.” John Main, The Gethsemani Talks.
319 ”Ljudet av din bön, ditt ord, blir en resonans. Denna resonans leder fram till din helhet i Gud och förenar dig med alla andra levande varelser. Resonansen leder till en djup enhet med Kristus som är Ordet. Du låter böneordets resonans leda dig framtill det gudomliga Ordet.
320 Gud ger sig själv, han ger sitt liv till oss alla. Varför? För att vi föds andligt döda. Vi har inte naturligt liv i Gud, vi har ett liv som är andligt dött. Det hjälper inte med religion eller etik. Vi förblir döda. I världens kristna kyrkor är andligt döda människor aktiva med att predika evangeliet och utföra sakramenten. Men Jesus Kristus ger oss något annat. Han ger liv. Till det behövs bara att du tar emot Hans liv i tacksamhet och njutning.
321 Vi känner till: Gör inte mot andra vad du inte vill att de gör dig. Men viktigare är det som Jesus Kristus gör. Vi får då: Gör mot andra vad Jag gör mot er. Lev med andra såsom Jag lever i dig. Då är det Kristus som är aktiv, ljuset över alla ljus. Då är det inte den gyllne regeln längre, utan Hans liv i oss.
322 När du begår synd är du redan förlåten och detta kärleksbevis får dig att aldrig mer vilja synda. Köttet är främmande för dig fast dess ambitioner fortfarande fängslar dig. Kristi omfamning och förlåtelse är där före, under och efter ditt lilla avståndstagande, som synden alltid är.